hannavidmark

Första natten är över och det tackar jag för. Trodde dock att det skulle kännas lite bättre idag, men inte riktigt tyvärr...
Klumpen i magen finns kvar och jag kan inte sluta tänka på hur allting var förut, när allt var så bra. Hur kunde det bli såhär? Jag försöker att bara tänka frammåt och att jag kommer klara det här, men det är svårt att vara stark när allt är såhär. Drygt 3 år är svårt att bara glömma ur hjärnan och hjärtat.

Det som är värst är allt jag har gjort för sista gången
-sista gången jag har kramat dig
-sista gången jag har pussat dig
-sista gången jag har sovit i samma säng som dig
-sista gången jag har slappat i soffan med dig
-sista gången jag har åkt till stugan med dig
-sista gången jag har sagt jag älskar dig till dig
-sista gången jag har gråtit i dina armar och blivit tröstad av dig, som bara du kan
-sista gången du har peppat mig och stöttat mig
-sista gången du har överaskat mig med något romantiskt
-sista gången av allt helt enkelt

Åhhhh! Jag vill bara skrika rakt ut och jag vill att alla mina saker är hemma här nu så jag slipper åka till dig fler gånger, det blir bara utdraget och det skär i mitt hjärta varje gång jag ser dig, tyvärr.

fan,fan,fan! Bryt ihop,bit ihop och kom igen!